Återanpassning
Så här sista dagen på en lång julledighet så är det verkligen dags att förbereda sig inför återgången till vardagen.
Bort med de lussebullsmagevänliga mjukisbyxorna. Fram med jeansen. (Och andningsbesvär.)
Bort med allt julgodis. Fram med allt julgodis. (Ja vadårå. Jag måste ju ta fram godiset för att kunna äta upp det. Sen är det borta. Eller ja. Kanske inte helt borta. Det tar nog vägen via min lussebullsmage.)
Bort med lussebullsmage. Och fram med knäckebrödsmage. Falu rågrut, here I come. (Jodå. Vilken dag som helst.)
Bort med alla tomtar. Fram med alla arbetskollegor och tunnelbanemedresenärer. (Och alla ni som precis som jag anser er vara lite tomtiga ibland. Ni är hemskt välkomna att stanna kvar. Det är bara trevligt.)
Men framför allt så gäller det att ställa om dygnsrytmen. Eller rytm och rytm. Under de senaste veckorna så har jag gått och lagt mig när jag varit trött. Och gått upp när jag inte varit lika trött. Vilket inte alls har inträffat vid samma tidpunkter varje dag. Eller natt. Jag har alltså ingen dygnsrytm alls. Jag lider snarare av dygnsarytmi. Som det känns nu så står mitt enda hopp till en defibrillator. För ska jag upp klockan sex imorgon bitti så är det nog elchock som gäller. Det eller frukost på sängen. Blinkblink barn.
Nä. Nu ska jag gå och plocka fram det sista julgodiset, tänja ut jeansen och ladda defibrillatorn. Ha en skön trettondagskväll! Det tänker jag ha.
Nänujäklar ska ni bort. Allihop.