Glasögonorm

Jag har slarvat bort ett par av mina glasögon.
 
Det var väl sådär ett par år efter fyrtio år fyllda. Som jag skaffade mina första glasögon. I alla fall de första sedan laseroperationen jag gjorde i slutet på nittiotalet. Eller ja. Det var ju inte jag som gjorde den. Det var en ögonlaserdoktormänniska som gjorde den. Själv bistod jag bara med själva ögonen. Och pengarna. Men jaja. Det höll ju i tio år i alla fall. Alltid något.
 
Och jag behöver ju inte glasögon hela tiden heller. Bara när jag tittar på teve. Och när jag kör bil. Då har jag mina teveochbilkörarglasögon. Annars har jag inga glasögon. Eller det förstås. När jag läser har jag ju det. Eller pillrar med små pludderuttsaker. Då har jag mina läsochpludderuttglasögon. Men inte annars. Eller ja. Det skulle ju vara när jag sitter vid datorn. Då har jag mina datorglasögon. Men annars har jag aldrig glasögon. Eller det beror på kanske. För om det är soligt ute. Då har jag mina solglasögon. Och om det är soligt när jag kör bil. Då har jag mina bilkörarsolglasögon. Men annars är jag glasögonfri som en fågel. 
 
Nu har jag dock slarvat bort mina teveochbilkörarglasögon. Så nu får jag köra bil med mina bilkörarsolglasögon. Och det passar kanske inte så himla bra. När det regnar ute. Och solen har gått ner. Och där sitter jag bakom ratten med mina mörka glasögon. Det är liksom bara blindkäppen som saknas. Mina medtrafikanter stirrar på mig så mycket att det bildas tittköer. Jag har nästan blivit en sevärdhet här ute i Västerort.
 
Hur som helst så kanske det är dags att sluta samla på glasögon i sjutton olika varianter. Kanske ska ta det där sista steget in i vuxenvärlden. Vuxenvuxenvärlden. Och skaffa ett par progressiva glasögon. Med senilsnöre så att jag inte slarvar bort dem. Se upp alla tanter där ute! Här kommer en till!