mutti's blogg

Vi har alltid varit väldigt bestämda med att vi aldrig köper ut åt våra barn. Eller åt några andra barn heller för den delen. Aldrig. Inte ens pyttelite. Och inte ens om de så bara är några timmar från att ha åldern inne. Men idag sprack det. Rejält.

 

Sara, sjutton år och åtta månader, tog bilen tillsammans med sin storasyster och chaufför Johanna för att göra ett planerat inköp. När de gått runt i butiken och plockat ihop allt de behövde och det var dags att betala så blev det stopp. ("Nänänä. Du är för ung.") Och Johanna fick inte heller köpa, eftersom det var uppenbart att det var Sara som egentligen skulle handla. ("Nänänä. Det går vi inte på.") Till slut ringde Sara till Stefan. Som fick ta den andra bilen och åka dit han också. Så nu har vi trots allt gjort det. Vi har gjort oss skyldiga till langning. Vi har köpt ut en dvärghamster till vår minderåriga dotter. 

 

Man måste nämligen vara myndig för att köpa husdjur. Och det är ju i och för sig bra. Att inte en sjuåring kan komma intraskandes och köpa dansmöss och guldfiskar hur som helst. ("Två guldfithkar, tre thebrafinkar, fyra danthmöth och neontetror för rethten.") Jag menar. Det kan ju få konsekvenser. Som till exempel att butiksinnehavaren inte förstår vad någon som precis har tappat alla framtänderna säger och därför glatt lägger ner en elektrisk ål samt två jordekorrar i en påse. Istället för i två olika. Men framför allt får det konsekvenserna att föräldrar börjar langa smådjur till sina barn.

 

Nä. Det är illa det här. Det kan ju sluta hur som helst. Man börjar med något litet bara. Som en dvärghamster. Och så fortsätter det med marsvin och dvärghöns. Sen dröjer det väl inte länge förrän man kör runt i en skåpbil och langar både getter och shetlandsponnies. Nä. Det är illa det här. Men hamstern är söt. Han heter Harry.