Värsta klippet

Idag har det varit en ganska bra hårdag. För förutom att gratulera min fina pappa som fyller år idag så har vi friserat oss här hemma. Jag är inte bara mutti. Jag är även frisör. Eller rättare sagt. Jag klipper hår. På huvudet alltså. Inte på mitt eget huvud dock. Endast på mina döttrars. I alla fall på dem som fortfarande vågar. Eller inte har råd att gå till en riktig frisör.
 
Själv tycker jag faktiskt att det är ganska roligt. Framför allt att se reaktionerna när jag då och då under klippandet fäller kommentarer som till exempel "Jaja det växer snart ut igen". Eller "Aj då, det där var ju inte meningen". Eller kanske "Så bra att du gillar olika" samtidigt som jag jämför längden på höger och vänster sida. Eller helt enkelt bara "Oj!". Nästan det mest effektiva faktiskt. Särskilt om det sägs i samband med en snabb inandning. Blir väldigt roligt. Tycker jag alltså. Mina offer...eh...kunder är kanske inte lika roade. Men de får i alla fall en gratis klippning.
 
Sen har även Johanna färgat håret på Sara. Och jag har färgat håret på mig själv. Så nu sitter vi här alla tre och känner varken igen oss själva eller varandra. Himla bra sätt att lära känna nya människor. Och inte behöver man gå hemifrån heller. 
 
Samtidigt som vi haft en riktigt hårlig dag så har Stefan med bror sprungit Lidingöloppet och fått möjligheten att dela med sig av lite idrottsglädje till två rullstolsbundna unga killar. Som själva inte kunde delta men gärna ville veta hur det kändes. Och med lite draghjälp så fick de det. Det var fint. Finfint. 
 
 
Brunhårig. Precis som en älg. Fast långhårigare.