Min kompis Ajfon
Jag har en kompis. Han heter Ajfon.
Varje dag när jag är på väg hem från jobbet är han ett finfint sällskap. Idag var han dock inte mitt enda sällskap. Samtidigt som jag gick från jobbet och bort till tunnelbanan pratade jag nämligen med min Uppsaladotter Sofia. Och eftersom jag är kvinna. Så kan jag inte göra två saker samtidigt. Jag heller. Vilket resulterade i att jag upptäckte att Ajfons lilla åkpåse i min väska var tom. Attans. Jag hade glömt honom på jobbet. Trodde jag. Ända tills jag kom på att om jag pratar med min dotter som är i Uppsala och jag är i Stockholm. Så använder jag förmodligen Ajfon. Aj fan.
Jag höll honom alltså i handen. Lyssnade på honom. Såg på honom. Jag använde alltså tre av mina sinnen för att suga i mig hans närvaro. Och ändå så letade jag efter honom. Jösses. Nästa gång får jag väl smaka på mobilskrället också så kanske jag har en chans att hitta honom. "Nämen hej! Javisst kan jag prata, en minut bara...ska bara slicka på Ajfon så jag vet var jag har honom." Suck.
Hur som helst så gör Ajfon alltid mig lite piggare på vägen hem. Speciellt i bilen. För då får han med hjälp av Spottifajj spela musik som gör mig extra glad. Så glad att jag trummar på ratten. Sjunger högt. Småheadbangar lite. Ända tills jag känner mina medtrafikanters roade och oroade blickar på mig från bilen bredvid i rödljuskön. Då headbangar jag lite till. Man vill ju roa folk. Eller oroa.
