Koffeinist

Låt mig presenterar er för en kär vän. Min espressomaskin. Står där och är röd och fin. Min egna koffeinlangare. Känner man sig lite darrig är det bara att prata snällt med den. Och trycka på en knapp. Så får man sig en kopp. Mycket trevlig. Egentligen bara en sak som stör mig. Den kör med mig.
 
Den står där och blinkar befallningar åt mig lite då och då. Skriker liksom. I versaler. "CLEAN". Dyker upp regelbundet. Jamenvisst. Jag skulle också vilja att någon städade. Men jag står inte bara och skriker på det där viset. Det blir ju ingen glad av. Envis är den också. Den röda lilla jäkeln. Slutar inte förrän man lyder.
 
En annan befallning som dyker upp alltför ofta är "EMPTY GROUNDS". Det betyder att man ska tömma kaffesumpbehållaren. Ibland när den står och skriker sådär åt mig så blir jag lite obstinat. Väser "fackjo". Eller nåt. Och stänger av den med en smäll. Då blir den tyst minsann. Känns mycket bättre. Nästa gång jag sätter på den så kommer dock hämnden. Inget kaffe. Inte förrän jag har gjort som den säger. Ren och skär utpressning. Men jag lyder. Vad gör man inte för att slippa abstinensen. Koffeinpundare som jag är.
 
Så egentligen är den nog inte så himla trevlig. Ingen kär vän direkt. Min espressomaskin. Trots att den gör himla gott kaffe. För inte ens ett tack får man. När man tömt, rengjort eller bytt filter på den. Om den bara kunde uttrycka sig lite vänligare. Inte skrika så åt mig. Den vet ju att jag lyder. Den vet ju att jag är beroende. Lite vänlighet hade inte kostat någonting. Så jävla dyr som den var. Så hade jag väl kunnat få lite vänlighet på köpet. Den hade ju kunnat säga  typ "Please empty me". Och så en hundögonsmiley. Mycket bättre.
 
"Nämenhörru. Va lite schyrre nurå och ge mig en kopp java. Jag måste få i mig lite."
"CLEAN"
"Suck. Jaja. Bara du ger mig lite. En slurk bara."