Back from the bush

Har tillbringat några finfina dagar på Orrekulla. Alltså vårt landsställe. Eller sommarstuga. Fast vi är ju där även på våren. Så det blir ju inte helt korrekt. Faktiskt. Och vårstuga kan man ju inte säga. Låter inte riktigt klokt. Men vi har hur som helst varit där. I vår. Stuga.
 
För att ni ska förstå ungefär hur det ser ut där. På Orrekulla. Så tog jag några bilder åt er.
 

Om man står på vår veranda och vänder blicken i sydlig riktning. Så ser man detta. En syrenberså till vänster. Som inte blommar i år. För den var hos frisören förra året. Det vill säga Stefan med en såg i högsta hugg. Ladugårdstaket ser man också. Särskilt lagningarna vi har gjort med en annan sorts takpannor än ladugårdstaket hade beställt. Men man kan inte alltid vara till lags. Särskilt inte åt ett ladugårdstak. Till höger syns vår finfina vitvita trädgårdsmöbelmöbel. Där kan man sitta och äta frukost. Om det är morgon. Och äta middag. Om det är kväll. Naturligtvis kan man göra tvärtom också. Om man är obstinat. Som jag.
 
 
Om man istället tittar ner. Så ser man en finfin stenläggning. Som min finfina pappa har gjort. Nu ligger det lite klippt gräs mellan stenarna också. Det ska inte ligga där. Det ska ligga på för avklippt gräs anvisad plats. Tror bestämt att även gräset har blivit obstinat.
 
 
Här bor vårt sädesärlepar. De har fått ungar. Som pipskriker mest hela tiden. En sekund innan min hjärnas signal nådde ut till mitt högra pekfinger ("Men ta ett kort då!") så flög mamman ut ur boet. Och ut ur bilden. Kvar finns bara en boingång. Med en rosa ring runt. Men om ni pipskriker lite för er själva. Lite tyst bara. Så känner ni säkert den mysiga fågelbokänslan i bilden. 
 
 
Under pipskrikfågelboet och bredvid kaprifolstegen så har grävlingen sin ena ingång. Det var den jag möblerade om lite så att hens entré inte skull gå rakt igenom mina hortensior. Så hen blev putt. Och gjorde en till ingång istället. På ett annat ställe. Utan hortensior. Och utan en jobbig inredningsdesigner som lägger sig i.
 
 
Här är vår lada. Den är lång. Och lika lång som den är lång. Lika full är den med gamla mockafjonger. Och annat som man behöver. Fast oftast inte.
 
 
Och om ni vill veta vart vägen tar vägen. Så är det dit. Mellan vagnsskjulet och ladan. Och vidare.
 
 
Japp. Särskilt vildsvin bör vara försiktiga. Tyvärr kan de inte läsa. Vilket innebär att deras fula trynen får sig en kyss. Och sen vet de. Att de ska vara försiktiga. Eller lära sig läsa.
 
 
Långt bort. Bortom det oklippta och blommiga gräset. Bortom träden. Hitom skogen. I det mystiska soldiset. Där ligger vår lilla äng. Vi kallar den äng. För att slippa klippa den. Vi gillar ängar. Det är faktiskt ängar mest överallt. Kan man säga. 
 
 
Här är vår syrendunge. Det är syrenbuskar som wentbananas. Och blev träd.
 
 
Ett av våra köksfönster. Här kan man välja hur man vill se bilden.
 
Alternativ ett: Fönsterbåge som behöver målas. Fönsterrutor som behöver tvättas. Ogräs som har vuxit sig så högt utanför fönstret att det skulle kunna bli åtalat för ofredande.
 
Alternativ två: Fönster med vackra blommor utanför.
 
Jag föredrar alternativ två.