Inte var dag det är vardag

Så var man tillbaka i vardagen igen. Och det gick ju bra. Har ännu inte drabbats av något post-semester-syndrom. Ni vet. Med symtom som solstolsabstinens. Stranddarrningar. Och drinkpåbalkongen-svettningar. För att inte tala om godis- och Estrellaryckningar. Men det kanske är inkubationstid på det. Så vi får väl se. Men om symtomen trots allt börjar visa sig. Så får jag väl helt enkelt ta ett återfall i helgen.
 
I övrigt så var väl första arbetsdagen sådär lagom förvirrad. Det började med att de hade stängt av tunnelbanan på grund av brorenovering. Så det blev pendeltåg från Barkarby istället. Och det kan jag ju säga. Pendeltågen ser inte alls ut som när jag åkte pendeltåg senast. Till att börja med måste man trycka på en knapp för att dörrarna ska öppnas. Vilket innebar att jag stod där som ett fån. Tills någon tyckte synd om tant och öppnade åt mig. Sen när tågföraren började prata så lät hon mer som en pilot än en tågförare. "Snart är vi framme vid Stockholm Central, där det är 19 grader varmt och sol. Jag önskar er alla en trevlig dag och hoppas att det vackra vädret håller i sig". Jag var nära att räta upp stolsryggen, fälla upp bordet och hålla mig krampartat i armstöden. Men lät bli. Eftersom armstöden bestod av min vänstergrannes högerlår och min högergrannes vänsterlår. Hade kunnat bli lite stel stämning. Väldigt trevligt dock. Med tågpiloten.
 
Väl framme vid jobbet så fick jag en dèja vu. Framför den stängda innedörren som i vanliga fall alltid är uppställd. Nu i semestertider så har tydligen även dörruppställaren ledigt. Och då måste man trycka på en knapp för att dörren ska öppnas. Vilket innebar att jag stod där som ett fån. Tills någon tyckte synd om tant och öppnade åt mig. Suck.
 
Nästa överraskning när det började kurra i magen var att lunchrestaurangen var stängd. I två veckor. Och så länge tänker inte jag vänta med att äta lunch. Inte hjälpte det att trycka på någon knapp heller. Så det blev lunch ute på stan. Precis som imorgon och hela nästa vecka.
 
Jaja. Vi får hoppas att allt blir som vanligt igen. Så att tant får sin tunnelbana. Sina uppställda dörrar. Och sin lunchrestaurang. Annars kan tant få post-semester-syndrom. Och måste ta semester igen. Och det vill vi ju inte. Eller?
 
Får nog sätta in ett viftapåtårna-pass igen. Som förebyggande behandling.