Hjärnbrist
Imorse glömde jag en sak i hallen när jag gick till jobbet. Någonstans bland alla sjuttioåtta par skor. Eller mellan skohornen och hallbänken. Så glömde jag min hjärna. Avsaknaden av min bortglömda men relativt viktiga kroppsdel gjorde sig dock påmind först vid lunchtid. Och vad jag gjorde före dess i all min hjärnfrihet kan man ju verkligen fundera över.
När klockan slog elva nollnoll och de övriga i vi-äter-alltid-lunch-klockan-elva-sällskapet påkallade min uppmärksamhet så hängde jag på. Som vanligt. Glad i hågen lassade jag tallriken full med mat. Precis när första tuggan lämnat gaffeln och landat någonstans mellan tungspetsen och gomseglet så uppträdde det första symptomet på hjärnbrist. Jag hade ju bestämt lunchdate. Inte med mina vanliga trevliga lunchkamrater. Utan med andra trevliga lunchkamrater. Och inte klockan elva nollnoll. Utan klockan tolv nollnoll.
Så det var bara att äta upp maten lite snabbt. Och se fram mot ännu en lunch en trekvart senare. Vilket i och för sig endast blev en kopp kaffe för min del. Och naturligtvis kaffe på maten. Eller på kaffet. Jo jo. Det man inte har i huvudet. Får man ha som magkatarr.
Sen fortsatte eftermiddagen på samma sätt. Med fel papper till rätt möte. Och rätt papper till fel möte. Jag glömde jackan. Och väskan. Och att kissa innan jag gick hem. Ja ja. Det man inte har i huvudet. Får man ha kvar på skrivbordet. Eller i urinblåsan.
Nu undrar ni säkert om jag hittade min hjärna igen när jag kom hem. Jodå. Det gjorde jag. Och jag tänker inte glömma den imorgon igen. För det man inte har i huvudet. Det får man ha i hallen. Någonstans bland alla sjuttioåtta par skor. Eller mellan skohornen och hallbänken. Och där gör den sablar i mig ingen nytta.
