Strumplös
Det är så konstigt. De är helt borta. Allihopa. Mina strumpor alltså. I min garderob finns inga. I rentvättshögen (som är en alldeles för hög hög) finns inga. I smutstvättshögen (som är en alldeles för hög hög) finns inga. De finns ingenstans. Jag har dock några misstänkta.
Tvättmaskinen. Nä. Det är bara en skröna. Tvättmaskiner äter inte strumpor. Jag må vara smått paranoid men så paranoid är jag inte. Torktumlaren däremot. Där kan vi ha en riktig liten strumptjuv. Tyckte väl att det har varit lite väl mycket ludd i filtret på sistone. Kanske kan tova skiten och sticka nya.
Dammråttorna. Mm. Kanske. De anfaller i alla fall fotknölarna på ett riktigt hungrigt sätt när man rör sig här hemma. En strumpa då och då kan de nog snappa åt sig.
Grannens hund. Nämenalltså. Allvarligt talat. Jag vet att det är mina barn. Som tar mina strumpor. Jag är inte helt lost. Ligger förmodligen stora strumpberg inne på deras rum. Som isberg. Man ser bara tio procent. Resten befinner sig under ytan. Av de andra kläderna som ligger på golvet.
Men jag har hittat en lösning. Nu har jag köpt massor av nya strumpor. Med ett chip insytt i varje strumpa. Så om något av mina barn använder strumporna så skickas ett sms till min mobil. Dessutom dras ett bötesbelopp automatiskt från deras konto. Tjopp bara. Fantastiskt vad de hittar på. Och Sara och Johanna. Om ni läser detta. Mammor ljuger inte. Aldrig i livet. Så det här är absolut sant. Nu får jag väl ha mina strumpor ifred va?
Jo. Det är klart. Det skulle ju kunna vara så också.