mutti's blogg

Idag gick jag in i en affär för att köpa en present. Eftersom jag misstänker att presentmottagaren läser detta så kan jag inte avslöja vad det var för present. Eller vad det var för affär. Men en sak kan jag säga. Det var ingen presentaffär. För om det vore det skulle de veta hur man gör en present. Utan att göra någon affär av det.

 

När jag fick frågan "Vill du ha den inslagen?" så svarade jag glatt "Jamentackgärna!". Men det skulle jag inte ha gjort. Den unge mannen bakom kassan tog fram presentpapper. Och nu låter jag kanske som en gammal tant. När jag säger "Den unge mannen". Men han var tämligen ung. Och man. Och han måste trott att jag var gammal. För tantigare presentpapper har ingen skådat. Jag kan tillägga att han visste att jag köpte presenten till min dotter. Så om han trodde att min dotter var tant. Så måste han trott att jag var j-ä-t-t-e gammal. Typ tanttant. 

 

Hur som helst slog han in pryttelgrejsaken jag nyss köpt i tantpappret. Samtidigt som jag både höll andan. Och mig för skratt. Samt hoppades innerligt att han skulle använda ett presentsnöre som om möjligt kunde lyfta fram det vackra som ändå måste finnas någonstans djupt inne i tantpappret. Men nej. D.U.M (Den Unge Mannen) tar fram ett blått snöre. Och ett grönt snöre. Som tillsammans alldeles perfekt inte alls matchar tantpappret.

 

När han knorvat till snörena och tejpat fast knorven på paketet är helheten förundrande. Ett presentpapper som inte bara gifter sig med snöret. Utan grälar, går igenom en smärtsam skilsmässa och till slut lämnar in en stämningsansökan för livslångt lidande. Förundrad ser jag på när D.U.M sträcker sig efter en rulle med klistermärken. Tar fram två glittriga hjärtan. Ett i rött. Och ett i rosa. Och klistrar fast dem på paketet.

 

Slutresultatet är häpnadsväckande. Han har lyckats få in hela färgspektrat. Och åldersspektrat. I ett enda paket. Tantpapper med gubbsnöre och dagisbarnsklistermärken. I en färgskala som är lika harmonisk som en överspänd iller på uppåttjack. När han vänligt leende lämnar över paketet till mig så tackar jag honom. Högt. Och ber om ursäkt. Tyst. För att jag så fort jag kommer hem kommer att öppna paketet igen. Och slå in det i ett antitantpapper. Med finfinsnöre. Och utan ett enda glitterklistermärke.