mutti's blogg

Jag har funderat på en sak. En röd sak. Mitt vänstra öra. För att vara lite mer exakt. När jag blir varm, stressad, glad, onykter, irriterad eller engagerad. Kanske egentligen hela tiden förutom när jag sover. Eller chillar. Så blir mitt vänstra öra rött. Och varmt. Det högra örat är dock lika hudfärgat och intetsägande som vanligt. Men mitt vänstra öra lyser. Som mulen på Rudolf.

 

Naturligtvis har jag försökt googla detta. Får bara fram ett antal olika hundsjukdomar. Ja hundsjukdomar. Inte hudsjukdomar. Och en massa misshandlade öron. Eller öron som varit i slagsmål. Ingenting om upprörda eller upprymda öron. Som sitter på en helt vanlig mutti. Eller rättare sagt. På vänstra sidan av en helt vanlig mutti.

 

Men visst. Det kanske är en hundsjukdom trots allt. För visst är det lite mysigt att hänga med huvudet ut genom rutan när man åker bil. Med vänsterörat fladdrandes i vinden. Eller så är det helt enkelt bara så att mitt vänstra öra är extra känsligt. Extra lyhört liksom. Uppvärmt och alltid redo att lyssna. Kanske var det så att örat som är så bra på att lyssna försökte stötta en av de närmsta organkollegorna som behövde prata av sig. Ett av de högsta hönsen i kroppen. Hjärtat. Försökte liksom bara hjälpa till lite. Och så slutade det med att örat fick ta över en del av hjärtats jobb. Tjugofem procent av blodpumpandet. Helt utan löneförhöjning. Eller andra förmåner. Endast extra rödhet. Och lite värme och pulserande. Vad fan man nu ska med det till. Tänker örat. Som är missnöjt. Och rött. 

 

Jorå. Det är väl så det är. Man ska naturligtvis lyssna på hjärtat. Men man ska nog inte göra precis som det säger utan att kolla lite med hjärnan först. I alla fall inte utan en rejäl löneförhöjning.