mutti's blogg

På väg till bussen tidigt i morse. I grådisigt och blött snöfall. Skyndar mig genom de nästan klibbigt påträngande snöflingorna med uppdragen jackhuva. Trött och trist. Både vädret och jag. Men så plötsligt hör jag det. Kvittret. Små fåglar som sitter där i träden och kvittrar så glatt. Trots det gråa snöiga vädret. "Godmorgon och välkommen till en underbar dag". Typ. Vilket gör att jag genast börjar känna mig både piggare och gladare. Drar av mig huvan och lyssnar ordentligt. Himla trevliga små rackare. Tänker jag.

 

När jag sen sitter och funderar på bussen så slår det mig. Att dessa små fåglar förmodligen inte alls säger någonting positivt eller trevligt. Egentligen. Utan bara låter som om de gör det. De kanske bara sitter där och "Kvittelikvitt, vilket jävla väder" och "Ja, det verkar bli en riktig skitdag, kvittkvittkvitt". Som norrmän ungefär. De kan ju säga vad som helst och ändå låta så sabla glada och positiva. De bara "Din fordomte dritt!" och man bara "Ja guuu va treevligt!. 

 

Men ja ja, jag blev ju lite gladare i alla fall. Även om de inte menade det. Fåglarna alltså. Kanske måste man vara så där en del dagar. När det är grått och trist. Låta  lite pigg och glad. Kvittra lite. Alltid smittar det av sig på någon. På en själv i alla fall förmodligen. Jo, man kanske får bli lite norsk ibland. Eller fåglisk.