mutti's blogg

Varje vardagsmorgon knastrar min klockradio igång klockan nollsexnolltre. Att den knastrar beror på att vårt sovrum befinner sig i radioskugga. Att den går igång klockan nollsexnolltre beror på att jag ska gå upp då. Helt enkelt.

 

I vanliga fall närmar sig mitt sömntåg perrongen sakta och fint så att jag kan stiga av ett par minuter innan klockan nollsexnolltre. Och stiga upp. Denna vecka har dock mitt sömntåg fått fnatt. Det har kommit in till morgonperrongen lika sporadiskt som gröna linjen i snöstorm.

 

Antingen har det anlänt en trekvart innan jag ska gå upp så att jag har legat vaken och missat hela fyrtiotre minuters sömn. Fyrtriotre minuter av återhämtning. Fyrtriotre minuter av cellförnyelse. Fyrtriotre minuter av serotoninskapande. Fyrtiotre minuter... ja ni förstår. Jag blir hur som helst sur. Jättesur. Surast av dem alla.  

 

Eller så har fanskapet till tåg inte ens börjat saktat in klockan nollsexnolltre. Utan helt enkelt bara slängt av mig i farten. Från etthundratjugo kilometer sömn i timmen. Till noll. Vaknar som om jag landat pladask på perrongen. Tvärstopp. Och tvärtrött. Seg i knoppen ända fram till lunch.

 

Nä, den här veckan tror jag bestämt att min tågförare har haft nollkoll på tidtabellen. Eller så har det utan min vetskap skett någon typ av EU-anpassning. Eller så har mitt sömntåg stulits av en galen städerska. Men hoppsan. Jag ber om ursäkt. Så kan jag ju inte säga. Det var lite förhastat av mig att uttala mig så. Eller så har mitt sömntåg stulits av en galen lokalvårdare. Menade jag naturligtvis.