Vardagsliv

Ködagar

Vid sexsnåret på kvällen ringlar busskön i Vällingby lång av frusna påväghemfrånjobbetmänniskor. Som väntar. Och hoppas.

Hoppas på att SL ännu en gång inte skickar fram en liten fjuttbuss mitt i kvällsrusningen. Hoppas på att slippa behöva vänta på nästa buss för att man inte får plats. Hoppas på att kanske, eventuellt, till och med få en sittplats.

En av dessa frusna människor är jag. När jag står i den bakre halvan av kön så är jag även en av dem som hoppas. Idag stod jag dock ganska långt fram i kön. När bussen körde fram till hållplatsen traskar två tjejer i sexton-sjuttonårsåldern förbi hela (HELA) kön och ställer sig lugnt längst fram och ska precis tränga sig på före mig. Nä. Skulle inte tro det.

"Det är kö" säger jag trevligt men bestämt och förtydligar mitt uttalande genom att med (HELA) ena handen peka på den långa kön bakom mig. Samt sätta upp (HELA) den andra handen som ett stopptecken (här är polisen som mitt i gatan står) för att hindra dem att kliva på före mig. "Talk to the hand". Sa jag inte. Men tänkte.

"Wallah!" sa den ena och gjorde med gapande mun, himlande ögon och huvudet på sned, en gest med handen som sa exakt hur bestört hon blev av att någon över huvud taget tilltalar en så cool människa som hon. "Ja, ni verkade inte se det tänkte jag." Sa jag bara och gick på. "Ja, jag har aaldrig stått i kö till bussen". Sa den ena till den andra, när de gick förbi mig på bussen. Och tittade på mig. Hotfullt.

Så hela resan mellan Vällingby och Riddersvik tillbringade jag med att fundera ut hur jag skulle hantera fröknarna Cool och Coolast när de överföll mig med slag och sparkar i parken vid Folkets hus på väg hem från bussen. Till slut bestämde jag mig för att skrika "TITTA DÄR ÄR KISSIE!", ta tag i deras pälskantade luvor och dra ner dem över de himlande koögonen för att slutligen på äkta kärringmanér drämma till dem handväskan i huvudet. Såja. Så ska de tas.

Promenaden hem från bussen blev dock lika händelselös som vanligt. Cool och Coolette hade gått av ett par hållplatser tidigare. Så jag fick behålla min känsla av triumf. Av att ha buntat ihop två gangsterfjortisar. I och för sig i fantasin. Men ändå. Mutti the hero. Stålmutti. Coolt.