Jo tjena
Bara för att jag basunerade ut min stora seger i stamkriget igår, så blev jag övermannad av en okänd anfallare från vänster istället. Inget virus. Utan en rejäl värk i axlar, nacke och huvud. Kanske inte så konstigt så stridsberedd jag varit hela veckan. På helspänn mot virusattacker.
Efter endast två timmars sömn i natt kunde jag konstatera att det behövdes en dag hemma i sängen och soffan. Insmörjd med liniment stinker jag som en hel container Jenka. Eller som den gamla röda tandkrämen Tättintill. Om ni minns den. Mutti - den vandrande tandkrämstuben. Luktar jag som alltså. Inte ser ut som hoppas jag. Och inte väller det ut någon röd gegga när man klämmer på mig heller. På sin höjd lite krampaktigt fnitter. Kittlig som jag är.
Ja, att jag aldrig lär mig. Hej. Ska man inte ropa. Inte förrän man kommit över bäcken i alla fall. Och ett bäcken dröjer det förhoppningsvis lång tid innan jag behöver. Men några risker måste man ju ta här i livet. Så...HEJ! Ha! Modigt va? Jarrå. Stålmutti.
Hej. Jag heter Mutti. Jag är en tandkrämstub.
Hej Mutti.