gps-stress

På en del dagis har de börjat sätta gps-sändare på ungarna. Om de kommer utanför en viss zon går larmet. Som fotboja ungefär. Fast lite diskretare hoppas jag.

Det skulle de behövt när Johanna gick på dagis. Vid en utflykt till en teater gick alla barn av bussen. Utom Johanna. Som stanna. Och åkte vidare till slutstationen, övergiven och ledsen. Med hjälp av en snäll tant, en busschaufför och farbror polisen kom den treåriga lilla skrutten hem igen.

Himla tur att vi hade skrivit namn och telefonnummer i jackan. Tänk om hon hade haft den andra jackan istället. Den som vi köpte på klädbytet. Då hade Johanna kommit till familjen Berggren i Sollentuna istället.

Jag är faktiskt fortfarande arg. Ja, inte på dagis alltså. Utan på Dagens Nyheter som skrev en notis om att en mamma hade tappat bort sin dotter på buss 119. Tack för den.

Nä det där med gps är nog inte så dumt. Det skulle man kunna använda på andra håll också. Inte bara på dagisbarn. På tonårsbarn till exempel så vore det utmärkt. Kommer de utanför zonen; BRÖÖL. Om vinken är för fin så kan man ju lägga till en liten elstöt också. Fantastiskt. Nu vet jag precis vad jag ska köpa till mina barn i julklapp. Vad glada de ska bli.



"Jamen här på Ekorren är det ändå ganska okej. Sen på Mullvaden blir det förstås värre.
Och om man är olydig. För då hamnar man i Kuddrummet. Jag vet en som aldrig kom ut därifrån."

Livet är hårt redan på dagis.