Vardagsliv

Tankehinder

Ganska ofta får jag känslan av att det bara är jag. Bara jag som inte förstår. Bara jag som inte kan.

För några år sedan var det någon som sa till mig att jag verkar ha en elak liten överstepräst som sitter på min axel och talar om för mig att jag inte är tillräckligt klok och erfaren. För att förstå. För att kunna. "Sluta lyssna på honom. För han har fel."

Visst har jag försökt sålla snacket från han på axeln. Men han får fortfarande alltför ofta in en fullträff. En hård vänsterkrok. Rakt på örat.

Livet är väl tillräckligt komplicerat, utan att jag själv ska lägga hinder ivägen för mig. Jag borde vara tillräckligt klok och erfaren. För att åtminstone ge mig själv uppmuntran. Att jag faktiskt förstår. Att jag faktiskt kan.

Jag blir nästan förbannad. På att jag gör det så svårt för mig själv. Är det bara jag? Nej. Jag tror inte det. Det är nog fler. Som tror att det bara är de. Som inte förstår. Och inte kan.