Mörker
En vanlig tisdagskväll (ptiisda, ptiisda, ptiisda) på väg hem från bussen. Klockan är bara halvsju men det är mörkt som mitt i natten. När jag som vanligt tar genvägen genom parken vid Folkets hus så börjar jag, också som vanligt, se mig själv ur ett filmperspektiv.
Filmperspektivet är ett av mina sepåtillvaronperspektiv. Det kommer till mig lite då och då. Till exempel när jag letar efter någonting. Då ser jag framför mig en filmsekvens om hur en irriterad mutti snor omkring i huset och letar förtvivlat. När kameran i nästa sekund zoomar in den borttappade grejen. Halvt dold bakom en hylla. Under en dammråtta. Elakt blinkande mot kameran. Och så ett till klipp på den alltmer svettiga och högljutt svärande muttimänniskan. Som aldrig kommer att hitta det hon söker. The end.
Men som sagt. Nu handlade det ju om hon som gick genom parken. I mörkret. För när jag gick där kunde jag se mig själv i en skräckfilmsscen. Ni vet den där när alla skriker "Menförihelvete, är hon helt dumihuvet! Det fattar hon väl att hon inte ska gå där när det är så mörkt!" och så nästa klipp som visar den dräglande, blodtörstiga varulven ivrigt skuttande bland buskarna.
Nä. Inte så smart. Jag vet. Jag kanske ska ta och byta filmgenre. Romantisk komedi kanske. Eller drama. Med en svårmodig ingmarbergmanwannabe skuttandes bland buskarna. Känns tryggt. Men tråkigt. Båååring. Jag föredrar nog blodtörstiga varulvar trots allt.
Tagning tolv. Yla förihelvete. Inga långa haranger om självförebråelser och gudvetvad. Bara yla!
Ska det vara så svårt. Suck. Dessa svårmodiga dramaskådespelare.