tåkoma
De har faktiskt inte vaknat ännu. De är mer svårväckta än vad jag är en måndagsmorgon klockan nollsexnollnoll. Och då ska ni veta. Att jag är svårväckt. Jag. Är. Så. Morgontrött.
Jag är så morgontrött att min första tanke varje (VARJE) morgon när jag vaknar är att det finns minst sjuttiotre skäl till att bara somna om. Och endast ett till att gå upp. Efter fem minuter så har dock mitt bättre jag börjat inse att det finns minst sjuttiotre skäl till att gå upp. Och endast ett till att somna om. Att jag är halvdöd.
De sjuttiotre skälen till att gå upp tänker jag inte rabbla upp här. Men här ingår framför allt sådant jag vill göra. Och till viss del sådant jag måste göra. Samt sådant jag vill göra trots att jag egentligen inte vill men där jag inte vill ta konsekvenserna av att jag inte gör det.
Hur som helst uppstår detta tankeslagsmål i min trötta hjärna varje (VARJE) morgon. Detta har lett till att jag känner mig stolt varje gång jag går upp ur sängen. Att jag klarade det. Igen. Som jag faktiskt gör varje (VARJE) morgon.
Men tillbaka till mina tår, som trots att de både borde vilja och känna sig tvugna att vakna till liv, förblir sovande, zurrande, medvetslösa, halvt döda tår. Jag antar att jag nu får ge upp. Och istället avsluta detta eländiga tåkapitel. Kanske med en vacker minnesstund. Och en rejäl gravöl. För de lär nog tyvärr inte vakna till liv igen.
Nu har jag två val. Jag kan försjunka i sorg och ägna veckor åt att gräma mig åt att mina tår inte vill vara med längre. Eller jag kan acceptera faktum och göra det bästa av det. Jag väljer alternativ två.
Så imorgon ska jag gå och köpa ett par snygga skor. Ett par riktigt jävla obekväma skor. För mina tår lär ju i alla fall inte lida längre. Ha! Mutti - tår: Ett - noll.
"Buhu, buhu, stackars mig." Äh, stick och brinn din gnällpelle.
Får se hur du trivs i dina nya skor. Mähähä.