Vardagsliv

Bussigt

På morgnarna brukar jag må lite lätt illa. Och nej. Jag ska inte ha barn. Inte barnbarn heller för den delen. Vad det nu har med saken att göra. Hur som helst innebär det bland annat att en kollektivtrafikmedresenär som på morgonen luktar nyrökt eller parfymdränkt kan få mitt illamående att må bra. Eller mig att må illa.

På bussen imorse så väcktes min morgonkräkkänsla till liv av killen på sätet bakom mig. Jag såg honom inte. Men jag hörde. Först ett prasslande. Sen ett tuggtuggtuggande. Och sen kom lukten. Av salami. Men herregud. Om man nu måste äta frukost på bussen, så kan man väl ta någonting annat än vitlöksosande korvstinkande salami. Bläk.

Inte blev det bättre när han började dricka sin frukostdricka också. Något som luktade fränt. Som målarsoda. Eller uppstötning. I en sportflaska med ett riktigt härligt bakåtsug. Samma ljud var femte sekund hela vägen till Vällingby. Klunk, klunk, SCHLUURP. Nej då. Jag har inte alls dåligt tålamod på morgonen. Absolut inte. Jag tycker det är helt ok. Varför göra iordning sig hemma. När man kan göra det på vägen till jobbet.

Morgonkissningen går till exempel utmärkt att utföra vid busshållplatsen. Och behöver man göra nummer två finns behändiga hundbajspåsar. Bara att ta med lite vatten i en sportflaska (klunk, klunk, SCHLUURP) så kan tandborstningen med fördel utföras på tunnelbaneperrongen efter bussfrukosten. 

Det är väl egentligen bara sen när det är dags att klä på sig som det kan kännas lite besvärligt. Men man kan ju alltid hoppas på att han mår lite illa då. Han salamiätaren. När jag står där på tunnelbanan. I noppriga trosor, urtvättad behå, lurviga ben och muffinsmage. Hah! Mutti - salamiätare: Ett - noll.