Andra andningen
På tunnelbanan imorse, på väg till jobbet. Undrar varför axlarna börjar krypa upp mot öronen. Och varför käkarna värker. Men herregud, slappna av. Tänker jag. Inget att vara spänd för här. Inget spännande alls faktiskt. Bara en vanlig tisdagsmorgon (ptiisda, ptiisda, ptiisda). Ju mer jag tänker på mina spända axlar och käkar, desto värre blir det.
Börjar göra lite avslappningsövningar i smyg. Men det är inte lätt att försöka få en spänd underkäke att slappna av utan att se ut som en förvirrad guldfisk. Försöker mig på att andas rätt istället. Med magen. Och kommer fram till att det är det som är problemet.
Senaste tiden har jag andats som en jäkla blåmes. Inser jag nu. Känner bara efter några djupa magandetag att det blir lättare att slappna av. Och att det är bedrövligt. Att jag ska behöva springa omkring och tänka på hur jag andas hela tiden. Det borde väl funka ändå. Kan man tycka. Men det är klart. Jag får väl vara glad att jag bara behöver tänka på hur. Och inte att.
Och det hjälper ju bra det här. Bara att andas på. Ut med magen bara. Tur att jag har tjock jacka. Så ingen kan se att magen ser ut som en uppsvälld snigel i ett alltför litet skal. Blir lite för energisk bara. Känner att det börjar pirra i skallen. Wuou. Bäst att andas lite...mindre. Men djupt. Med magen. Fast inte så ofta. Nej, nej, nu blev det fel igen. Sådär ja. Nu funkar det. Slappna av. Nej hoppsan, nu pirrar det i huvudet igen. Suck. Att det ska vara så svårt. Att andas.
Hur svårt kan det vara?