Vardagsliv

kissemiss

I morse stannade tunnelbanetåget jag satt på i Alvik. Föraren släckte belysningen och sa "Det här tåget tas ut i strejk". Okej, tänkte jag. Och förstod att om tåget ska strejka är nog tåget trött på att ta hand om säteskissande fyllbultar, klottrande snorungar och dragspelande falskspelare. Så jag höll med tåget om att det inte är kul att stå ut med sådana gäster. Heja tåget. Och så gick jag av. Två minuter senare kom nästa tåg. Han skulle inte strejka, så jag fick följa med.

Nu var det ju inte tågen som togs ut i strejk, utan spärrvakterna. Men om de strejkar blir ju alla resenärer bara glada när de slipper betala. Då ger ju liksom strejken ingen effekt. Så då låter de tågen sympatistrejka. Men att bara drabbas av något enstaka inställt tåg under en enda dag är ju rena rama lyckan för oss tunnelbaneresenärer. Jämfört med hur det är i vanliga fall, menar jag. Då är det ju ingen ordning alls. 

Men jag förstår att spärrvakterna strejkar. De får inte ens gå på toaletten när de behöver. De måste kissa på vissa tider. Det är som när man tvingar småbarnen att kissa innan man sätter på vinteroverallen för att gå ut på promenad. Funkar aldrig. Kissnödigheten kommer liksom när den själv vill. Inte när någon annan vill. Efter en kvarts kissförsök, påklädning av overall, stövlar, mössa och vantar och två meter in på promenaden, så kommer kissnödigheten. Det är liksom en regel. Bara att gå tillbaka och börja om. Vissa dagar kunde vi hålla på så tills det var dags för lunch. Det blir liksom så med fyra barn. Inte så långa promenader. Men klädsamma. Och kissiga.

Men det där var verkligen ett stickspår. Nu gällde det ju spärrvakter och inte småbarn. Småbarn kan man sätta blöja på. Inte spärrvakter. Men fuktspärr kanske funkar.