mutti's blogg

Har reflekterat lite över mina reflexer. Nu menar jag inte de där små snöflingeformade kompisarna jag har i mina jackfickor. Jag menar mina oövertänkta reaktioner på något som jag känner, ser eller hör. Framför allt på det jag hör. En del ord får mig nämligen att reflexmässigt säga vissa saker. Lite som Tourettes. Eller nåt. Låt mig ta några exempel.

När jag i något sammanhang hör "på kanten" säger jag "på kanten där" på samma sätt som Lennart Jähkel med sin norrländska dialekt säger upprepade gånger i Mulle Meck. Om jag hör "jag skulle vilja ha" så fortsätter jag "en halv bricka med jordgubbar" precis som i PC-spelet Andra klass. Hör jag "det är bakom" så säger min mun "något som... snurrar" och låter som en muckla från Pettson och Findus i mucklornas värld. Om någon säger "det luktar..." så fyller jag i "Kvacki!" liksom Cera i filmen om Lillefot. 

Det här var ju då bara några exempel som jag kom på just nu. Problemet är alltså betydligt mer omfattande än så här. Många säger att det inte är bra att barn spelar för mycket datorspel eller tittar för mycket på TV. Jag håller med. Men det är inte barnen som får skador för livet. Det är vi föräldrar. Vi föräldrar som tvingas höra på samma repliker om och om igen. Och igen. Och igen. Det är vi som får Tourettes. Eller nåt.


Varning för skadliga mucklor