Tiffany's

"Jag gick in i en affär, sa goddag vad har ni här? Kan man möjligtvis köpa sig kaffe här?"

Nu var det inte vilken affär som helst. Det var Nespresso på Biblioteksgatan. Man skulle kunna tro att detta endast är en liten affär där man kan köpa kaffekapslar. Men nej. Detta är en Nespresso Boutique. När man går in i butiken, förlåt, boutiqen får man intrycket att de säljer exklusiva smycken. Butiksbiträdena, förlåt, kafferådgivarna både ser ut och låter som om de säljer guld och diamanter.

Vi har fått en nespressomaskin på jobbet och jag tänkte att jag kanske skulle köpa några kapslar. Eftersom jag inte var så sugen på att köpa något exklusivt presentkapselset eller en av de svindyra kaffekitsväskorna, så stolpade jag fram till en kafferådgivare och frågade vad en vanlig ask med tio kapslar kostar. "De kostar mellan tre-tio-två och tre-tio-åtta kronor" svarade kafferådgivaren med en sådan artikulation att jag fick känslan av att hon trodde jag var efterbliven. Eller lantis. Eller efterbliven lantis. Men förmodligen är det bara så man pratar i den här delen av stan. Jag svarade "Tack så mycket" på samma språk och med extra betoning på "t" i mycket.

Några Nespressokapslar köpte jag dock inte. Jag vägrar. Inte för att det inte är ett gott kaffe. Inte för att det är för dyrt. Utan för att jag tycker att hela grejen är så vansinnigt fånig. Någon försöker lura i oss att dessa små kaffekapslar är exklusiva och unika. Så exklusiva att de endast finns att köpa i en enda affär i Sverige. Där butiken kallas boutiqe. Där säljarna kallas kafferådgivare. Där små engångsplastburkar med kaffe i ligger på svart sammet under glasskivor. Och kostar mellan tre-tio-två och tre-tio-åtta kronor för tio stycken.   

"Nej tyvärr, nej tyvärr. För detta är en liten dra-vid-näsan-affär, dra-vid-näsan-affär..."