Allmoge

Dagarna springer iväg. Det är måndag och plötsligt är det snart fredag. Om veckorna går så fort så antar jag att månaderna gör det också. Och åren. 

Konstigt nog känns det som om det var alldeles nyss barnen var små skuttande knytt med dagistofflor. På fel fot. Och ändå inte. När jag ser på dem nu, mina kloka stora små tonåringar. Så länge sen det känns. Hur funkar det egentligen. När tiden går fort och det som var länge sen känns både som igår och som evigheters evigheter sedan.

Om tiden ska fortsätta gå så här fort får barnen snart ta med mig till Antikrundan.

"Jo, vi har haft henne ända sen vi var små. Vi tror att hon är från slutet på sextiotalet." "Det stämmer bra. Det kan man se på årsringarna här under ögonen. Ett något slitet exemplar som ser ut att varit utsatt för både väder och vind, men i stort sett i ganska bra skick. Bra att ni inte bättrat på henne. Ett naturligt åldrat exemplar är ju oftast mer värt. Har ni funderat på värdet?" "Nja. Det är ju mest ett affektionsvärde för oss. Men det kan ju vara bra att veta förstås. Med tanke på försäkringen."

Nä. Det gäller nog att försöka hänga med i svängarna när tiden rusar iväg. Så man inte plötsligt en dag vaknar upp som antikvitet. Med Knut Knutsson flängandes kring benen.

#1 - - Carina:

Du är kul du! Vi kan ju paradera ihop på Antikrundan då :). Och håller med om att livet passerar revy alltför fort...

#2 - - Mutti:

Jorå Carina. Shoppingrunda, barrunda, antikrunda. Vi kör på det. I den ordningen. Panka och lulliga...kanske inte blir så hög värdering då dock.